Vapen - Kanon m79

Pjäserna är synnerligen intressanta både för den rent tekniskt intresserade samt vapenhistorikern och vad är det då som är så intressant – jo, att dåtidens konstruktörer visar på möjligheten att öka eldrörets hållfasthet radikalt trots att man fortfarande använder det gamla materialet, tackjärn. Genom påkrympning av puddelstålsband på tackjärnseldröret inför man initiala spänningar varvid hållfastheten ökar.

Kanontypen är representativ som ide för den typ av pjäser som ser dagens ljus efter det framladdade artilleriet. Kanonerna speglar 1870 till1880 talets utvecklingstendenser inom det dåtida moderna artilleriet där framför allt ”korskopplingen” av material föreligger (jmfr. damaskerade pipor/kompoundmaterial) och ligger tidsmässigt strax före införandet av eldrör av stålgjutgods. Kanonen kan sägas vara det sista ledet före den nu 40-åriga utvecklingen av artilleripjäser som kan sägas avslutas med första världskriget stora kanoner, där Beckers och Crantz innovationer skulle visa på skottvidder av nära 130 km (Pariskanonen).

Eldröret är som tidigare nämnts av stålbandat tackjärn, dvs. kanonens eldrör (kärnröret) är av tackjärn med omgivande band av puddelstål tillverkade av bessemertackjärn. Omgivande band är till antalet 7 st och har krympts på det inre kärneldröret.

Ett flertal pjäser är tidigare tillverkade efter samma ide som 12 cm kanon m/79 dvs med inre kärnrör av tackjärn (gjutjärn) exempelvis de räfflade fartygskanonerrna m/69 o. m/76 efter förebild av de franska marinpjäserna av 1864 – 1866 års modeller.

Mekanismen till 12 cm kanon m/79 är en vidareutveckling av den nya franska skruven vilken infördes på fartygspjäserna 1869 och är tillverkad av gjutjärn och stål med Broadwells tätring.

Vid laddning användes kardus av tyg innehållande styckekrutet samt anfyring (antändning) via fyrrör. Under de första åren gjordes försök med modifierade ”Callerströmsrör” där initieringen av fyrröret verkställdes genom en i gjutjärnsblock uppspänd slaghammare vilken var monterad mellan handtaget och kammarskruvens bakplan. Slaghammaren avfyrades med ett lädersnöre, senare användes fyrrör m/85.

Pjäsernas data:

Pjäserna tillverkade vid Finspångs Styckebruk. Drygt 20-talet kanoner tillverkades. Lavetterna tillverkades bl. a av Stockholms tygverkstad.

Eldrör kaliber 12 cm (nominellt). Tvärsnittet mellan bommarna 117 mm – ”Gavreräffling”. Eldrörsvikt 1463 kg.

Lavetten väger 1480 kg. Lavetten försedd med marchtapplager.

Anspannet bestod av:

Pjäsen – föreställare och 8 hästar.

Övrig materiel såsom diverse redskap, rekylkilar, lyfthängsel och lyftkran (för att inför transport lyfta eldröret till marschtapplagret) samt ammunition transporterades på speciella fordon dragna av 2 till 4 hästar. Senare tillkom även hjulbälten.

Ammunitionen (ordinarie) bestod av följande:

Granat m/79 vägandes 15,3 kg samt ”sprängladdning” (svartkrut) 1,0 kg (lätt nedslagsrör m/85) samt granatkartesch m/85 vägandes 16,9 kg och kartesch m/87 (16,8kg). Även granat m/85 kan användas (tungt nedslagsrör m/85).

Granatkarteschens laddningsvikt 0,2 kg.

Granatens utgångshastighet ca 460 m/s. Största gastryck pmax ca 1400 bar.

Skottvid med största elevation 7800 meter.

Ett av dåtidens problem var vid den här typen av pjäser den mycket ökade projektilhastigheten samt även ökning i projektilvikt i förhållande till de tidigare framladdningskanonerna. Detta innebär ju då att mot projektilens impuls svarar hela det stela lavettagets impuls dvs. hög utgångshastighet hos projektilen ger lång utdämpande rörelse hos lavettaget med omständlig framrullning sam tidsödande omriktning. En lösning var att införa rekylkilar varvid pjäsens energi växlades i potentiell energi dvs. pjäsens tyngdpunkt höjdes varvid arbete uträttades samt pjäsen återfördes också via rekylkilarna till sin initialposition. För att minska rekylen kunde pjäsen även förses med hjulbälten.

Den stela lavetten avlöstes först mot slutet av 1800-talet genom den franska 75 mm fältkanonen m/97 med eldrörsrekyl dvs. rekylarbetet sker inom lavettaget.

Ammunitionen enligt ovanstående bild. Observera: använda ammunitionseffekter var tidsmässigt ett antal år före brisansgranaternas införande varför ”sprängladdningen” utgjordes av svartkrut ”styckekrut”. De brisanta sprängämnena, exempelvis pikrinsyran vilken genom Turpins upptäckt 1885 visade möjlig väg som stridsladdning, skulle fortfarande inte på ett antal år vara praktiskt användbara framför allt beroende på de höga utskjutningspå-känningarna. Accelerationen är vid 12 cm kanon m/79 drygt 10000 g vid pmax 1400 bar.

12 cm kanon m/79 var, vilket tidigare sagts, en av de sista representanterna för den gamla tekniken med eldrör av tackjärn (gjutjärn) och där impulserna till stor del kom från Frankrike.

Den person vilken kom att betyda mycket för anammandet av fransk teknik var sedermera vice amiralen Jarl Christiersson. Christiersson var under nära 40 år den svenska marinens främste expert på tungt sjöartilleri samt dess verkan. Även inom övriga sjömilitära discipliner var Christiersson en av Europas främsta auktoriteter. Vid de omfattande tekniska försöken av verkansskjutningar mot pansarplåt Europa över deltog Christiersson från1860-talet fram till medlet av 1890-talet. De impulser vilka därvidlag förmedlades kom initialt flottan till del givetvis beroende på att Christiersson var sjömilitär och marin auktoritet (i nivå med Dahlgren och Rodman) men självfallet var inte armen sen att utnyttja vunna erfarenheter. Flottan låg dock före som så många ggr förr (jmfr slaglåsets införande). 1868 styrdes kosan till till Frankrike – för att studera fartygsartilleri. Den franska marinens pjäser från 1860-talets mitt med eldrör av stålbandat tackjärn ansågs som synnerligen goda vilket bl.a. renderande i att ett antal pjäser av franskt snitt (med nya förbättrade skruven) infördes i flottan samt att kanon m/79 kom att tillföras positionsartilleriet.

Till slut – Eskilstunas industrihistoria har på senare år avsevärt naggats i kanten och då speciellt genom att Vapentekniska Museet gått i graven. Det är undertecknads stora förhoppning att pjäserna även i framtiden skall kunna beskådas i vår ”stålets stad” Eskilstuna. Namnet Eskilstuna i begreppet industrihistorisk centralort är synnerligen viktigt att bevara till vår eftervärld. Till Eskilstunas historia är ju namn som Sven Rinman, Christian Johanssén, Johan Brinell, ”Johansson mä tånga”,

CE Johansson för alltid knutna, för att nu nämna några. I en modernare tid också den geniale Nils Abramson (mikrokatorns uppfinnare).

Claes-Göran Roos