Vapen - m/1860

Geväret ansågs vara vida överlägset sina samtida motsvarigheter. Kulan som var en kompressionskula hade en utgångshastighet av 1620 fot, dvs 485 m/s, vilket då var den högsta hastighet som uppnåtts. Enligt samtida militära bedömare överträffade skjutförmågan (precisionen) alla andra samtida gevär. Det visade sig dock snart att geväret ej var fältmässigt. Redan efter ett fåtal skott var spelrummet mellan loppet och kulan så pass förminskat att det var omöjligt att ladda om utan rengöring.

I skarpskytterörelsen skulle dock vapnet komma väl till pass samt göra tjänst under många år, även efter att det att Remingtongeväret antagits som svenskt armegevär. Att skarpskyttarna fick en annan känsla för sina vapen och även skulle  komma att skjuta bättre har ju flera skäl varav det kanske viktigaste – man var ju frivillig med intresse och sympati i sitt engagemang. Man hade intresse, tid och möjlighet att exprimentera med laddningar och kulor, man kalibrerade kulorna i den egna pipan. Även under övningar och skjutningar så var möjligheterna till rendragning av pipan större, kunde oftast göras mellan varje skott, vilket var en väsentlig orsak till att gevären sköt avsevärt bättre.

I gällande skjutinstruktioner för 1860 års gevär uppges träffsannolikheten vid 180 meters skjutavstånd till 0,43 för att träffa en cirkel med 60 cm diameter. Detta värde är dock inte rättvisande.

Hur väl kunde då våra skarpskyttar skjuta med sina ”Wredesgevär?”

På 1861 års tavla får vi ett begrepp om detta. Var det bra eller dåligt? Med dagens mått mätt, trots att man bara sköt i stående ställning så var resultaten inte märkvärdiga men parat med att kanske exercisen ansågs som fundamentet och att man fram till 1858 inom den indelta armen enbart fick skjuta 3 skott vid varje regementsmöte så var nog resultaten inte dåliga.

Wredesgevär tillverkades vid Eskilstuna gevärsfaktori. Ett extra fint exemplar skickades den 14 september 1861 till Napoleon III.