Vapen - m/48

Författaren får ofta frågor om det svenska granatgeväret m/48. En fråga som ofta ställs – varför blev kalibern just 84 mm och ligger det någon sanning i att de enda eldrör vilka kunde få disponeras för de kommande tekniska försöken kom från äldre fästningspjäser i Bodens fästning?

Här skall något redogöras för de första stegen. Författaren förutsätter att den intresserade läsaren till huvudsakliga delar är förtrogen med den svenska pv-utvecklingen, om inte – så hänvisas intresserade till nedan tecknade uppsatser (de mest lättillgängliga):

TRÖGT FÖRE – EN MILITÄR UPPFINNARES ANTECKNINGAR – Artilleritidskrift Häfte 1 1980, Harald Jentzen UTVECKLINGEN AV SVENSKA PANSARVÄRNSVAPEN – Artilleritidskrift Häfte 3 1994, Gunnar Grenander HUR DE REKYLFRIA VAPNEN KOM TILL – Meddelande XX – FÖRENINGEN ARMÉMUSEI VÄNNER 1959, Harald Jentzen

Början var turbogeväret som småningom blev 20 mm pvg m/42. 20 mm pvg m/42 var en fantastisk uppfinning. Tiden – i 2:dra världskrigets initialskede som såg snabbt växande pansartjocklekar kom dock att ”rinna ifrån” pvgt, inte desto mindre var det en fantastisk uppfinning där civilingenjör Hugo Abramson visade att det gick att konstruera ett rekylfritt pansarvärnsgevär med bibehållande av kanonens hela impuls!

Efter pvgt och 37 mm granatgevär fm/43 följde så 15 cm stormpjäs fm/43 o. 57 mm pansarvärnskanon fm/44 samt 10,5 cm infanterikanon m/45. Tiden började nu att vara mogen för det som ”stora bullret” flera ggr sagt åt Harald Jentzen – ”Du måste göra en stor, stor kanon som man kan bära under armen”. Den 26/11 1945 föreslår Jentzen i ett PM delgivet Ast/utr, Ainsp inf, Ainsp P, Gf, Foa 2, samt AB Bofors att försök bör igångsättas med ett ca 9 cm bakblåsargevär. Den 1/12 har Hugo Abramson översänt ritningar på provanordningar till Jentzen vilka delges Gunnar Grenander med direktiv att 2 st försöksordningar med några 10-tal provskjutnings-cylindrar (projektiler) omedelbart skall tas fram av GF samt krutförsök påbörjas av ÅKB med leverans om möjligt före den 1 jan 1946 – (tala om snabba ryck/författarensanmärkning)!!! ”Kostnaderna – för dessa försök (skriver Jentzen) böra icke bliva för stora. Skulle tro att 1000 kr räcker, men tala med Abramson”.

När konstruktören Hugo Abramson den 1/12 1945 skriver till Överstelöjtnant Harald Jentzen, då placerad vid Bodens artilleriregemente och berättar att han nu har fått tag på ett rör att användas som eldrör för de första försöken så anade han förstås inte vad han ”sjösatte”. Röret hade ett innermått på 92 mm samt skulle med tratt och utbytbart munstycke komma att väga 32,6 kg. De första försöksskjutningarna genomfördes på Odlarbanan i Eskilstuna i början av 1946 varvid resultaten föredrogs den 15/1 för Byråchefen VaB. Jentzen kunde nu rapportera att man redan i den första provserien om 16 skott fått sådana resultat att man direkt kunde gå vidare. Förbränningen var visserligen dålig i nästan varje skott men rekylerna var noll!!! eller någon enstaka kpm. Vo låg på ca 260 m/s vid pmax ca 400 bar o. nästan rekylfritt !!!

Uttdrag ur den första försöksrapporten:

Data:

C = 92 mm (slätborrat)

Vikt: 32,6 kg

P = 2,3 kg

Anfyrning: svartkrut

Krut: NK 700 (d x 4,5 x 4,5)[mm]

Minsta dimension d provades i 0,5/1,0/1,5 [mm]

Bottenbricka av papp t=5 och 9 [mm]

Dysdiameter 80 o. 83 [mm]

Resultat:

Skott nr    Lngv gram       d [mm]    Dysdiam mm    Bricka t [mm]    Vo m/s    pmax bar    ER kpm     Förbränning

    1              20+300            0,5                  80                           5                    ?            200             1,5             dålig

    6              20+400            0,5                 83                           5                   254          675             0              något bättre

    12            20+600            1,0                  83                         3×3                 254          360             1,0            dålig

    16            20+700            1,5                   83                          5                    237          240             0              dålig

Resultatet var förstås överväldigande gott redan i det första försöket, knappast ingen mätbar rekyl. Övriga registrerade storheter visade att det skulle vara möjligt att innehålla konstruktionsprogrammets krav med Vo på ca 300 m/s med rimliga pmax.

Vid föredragningen redogjorde Jentzen för nödvändiga åtgärder för att kunna gå vidare – det var nu synnerligen viktigt att kunna få tillgång på ett eller flera refflade eldrör. Genom sin kommendering i Bodens Fästning kände Jentzen väl till fästningens pjäsbestånd samt att äldre 8,4 cm kanon m/94 i lavett m/81 möjligen skulle kunna få disponeras.

Jentzen hemställde om att hos Gevärsfaktoriet få beställa 2 á 3 st 8,4 cm försöksgevär på löpande räkning varvid kostnaderna tills vidare begränsades till 20000 kr. Vid föredragningen godkändes Jentzens hemställan för 2 st försöksgevär till en kostnad av 20000 kr vilken kostnad lades under försökstiteln.

Den 19 januari 1946 kunde Jentzen i brev till Översten Charles Holmgren, då chef för Gevärsfaktoriet i Eskilstuna meddela att – ”2 st mynningsdelar till 8,4 cm eldrör m/94 skulle försändas till Gf från Boden”.

Såå, det var en liten anteckning till historien om kanonen som blev ett gevär och varför kalibern kom att sättas till 8,4 cm.

C-G Roos