Skarpskyttekåren

När Napoleon I under Napoleonkrigen möblerat om i Europa växte under 1800-talet fram en nationalism som önskade föra ihop folk med gemensamt språk och kultur till att bilda nationella stater. Så enades tidigare splittrade Italien samt Tyskland. Polacker och tjecker krävde frihet från Ryska respektive Österrikiska herrar. I Sverige, Norge och Danmark drevs tanken att ena de Nordiska länderna. Delvis för att mota hotet från öst (Ryssland) samt från syd (Tyskland). Pådrivande var universitetsstudenter samt den liberala pressen. Agiterandet för enandet av Norden kom att kallas skandinavismen och hade närmast karaktär av väckelserörelse. Vid dansk-tyska kriget 1848 närmade sig den svenska kungen rörelsen då kungen Oskar I såg möjlighet att överta den danska kronan efter den barnlöse danske kungen Fredrik VII. Även i slutet av Orientaliska kriget (Krimkriget 1853-1856) fanns planer att Sverige skulle ansluta sig till västmakterna mot Ryssland och återerövra Finland. Av detta blev intet. Blodiga folkresningar kom som kriget i Italien med den italienske frihetskämpen Garibaldi i spetsen. Oro låg i luften. Spänningen i Europa ökade.

Man förstod nu att de folkrika staternas övervälde ständigt växte. Små och svagt utrustade stater kunde inte hävda några anspråk i teknikens och stororganisationens tidevarv. Inrikespolitiskt var också läget spänt. Den gamla statsförfattningen med ståndsriksdagen hade sina starka motståndare i liberalisterna, rabulisterna. Kraven på en friare folkrepresentation vann allt starkare gehör i riksdagen. Den liberala tidningspressen drev på i frågan. Det var i denna tidsanda tanken på en folkbeväpning väcktes. Den konservativa pressen stämplade dock varje tal om folkbeväpning som ett revolutionärt påfund som borde kvävas i sin linda.

Problemet var dock bristerna i den svenska krigsmakten. Försvarskraften befanns vara bristfällig. Dels var armen numerärt och utrustningsmässigt bräcklig dels stod den i praktiken utan folklig kontroll och kunde lätt manipuleras mot folkets intressen. En liten indelt och värvad här och vid dess sida en obetydligt övad och oorganiserad beväring. Dessutom var genom lejningsrätt (att leja någon annan i sitt ställe om man hade råd) samt friköpning (1860 kunde man genom erläggande av 100 riksdaler förhindra utskrivning) vår arme rensad från dom dugligaste krafterna.

Liberalisternas tanke blev då att den stående hären med beväringen skulle handha det rörliga försvaret medan en landstorm det lokala försvaret samt skydda befolkningen från fientligt infanteri (strövtrupper). Den folkliga landstormens styrka bestod i dess talrikhet och lokalkännedom. Skarpskytterörelsen syftade då till att förbereda en allmän svensk folkbeväpning och skarpskytteföreningar kunde då ses som en första början till den skisserade landstormen.

Impulserna till skarpskytterörelsen kom dels från det schweiziska milissystemet som ålägger varje manlig medborgare plikten att med vapen i hand försvara fosterlandet, dels från England där hotet från Frankrike återigen snabbt frammanade en frivillig försvarsrörelse, ”Rifle Volunteers”. Från att i England ha raskt numerärt minskat och närmast försvunnit sedan 1815 fick volunteers 1858 genom Napoleon III:s hot nytt liv. På några år växte antalet till närmare 180 000 frivilliga med stort ekonomiskt stöd från engelska staten. Dock fanns i Sverige ett stort motstånd mot en nyordning. Inom bondeståndet levde tron kvar på folkets förmåga att gå man ur huse och driva ut inkräktaren så att man slapp öda stora pengar på exercis som höll böndernas söner borta från jorden. En talare inom adelsståndet uttryckte det påföljande sätt: ” Man må väl icke föreställa sig att ett krig skall komma över oss såsom en tjuv om natten., utan vi få väl alltid någon tid på oss att före krigets utbrott öva våra trupper”.

1788 när ryssarna hotade Gotland sändes från varje socken på ön två bönder in till Visby för att lära sig exercera och skjuta. När de kom tillbaka övade de sina sockenbor. Efter att ön 1809 gästats av ryssarna infördes här 1811, med befolkningens medgivande, en organiserad landstorm, den s.k. nationalbeväringen. Inom ramen av denna institution inrättades 1836 sockenvis skarpskytteföreningar. Detta gav dock ej genklang utanför Gotland. Gotlands skytteväsende stod sig avskilt i sin form jämfört med fastlandets ända in på 1880-talet. Egendomligt nog är att när den svenska skarpskytterörelsen grundades 1860, efter engelsk modell, ägnade man ingen uppmärksamhet åt det som redan under 24 år blomstrat inom rikets gränser. Våren 1848 utbröt det Dansk-Tyska kriget. Som en reaktion på detta bildades sensommaren samma år i Gävle ”Gefle Skyttegille”. Målsättningen var exercis samt målskjutningar. Föreningen tynade snart bort främst pga den svåra koleraepidemin 1853. Uppe i norra Ångermanland befann sig en kontraktsprost i Själevad, Härnösands stift, med namnet Carl Johan Holm. Han hade tidigare under 18 år tjänstgjort som bataljonspräst vid Hälsingeregementet och deltagit i 11 strider. Med denna erfarenhet i ryggen bildade han våren 1858 just ”Norra Ångermanlands skjutförening”. Motivet var ”så att allmogens söner och drängar fick mer vana och färdighet i skjutgevärens hanterande” om krig med Ryssland skulle inträffa.

Så var då tiden mogen för den första skarpskytteföreningen att bildas. Västervik blev först ut då i maj 1860 hölls sammanträde för bildandet av Västerviks skarpskytteförening och dess första tävlingsskjutning avhölls 9 september samma år. Som god tvåa den 19 oktober bildades Göteborgs dito. Stadgarna antogs en vecka senare. 19 november var det Stockholms tur att bildas men dess stadgar blev klara först april 1861. Bollen var således i rullning och i snabb takt sågs allt fler föreningar födas runt om i landet. Utvecklingen som följde är en annan historia. (Turerna kring göteborgarnas snabba hukande för kungen samt stockholmarnas tveksamhet får vänta till en senare artikel . Ävenså en presentation av förgrundsfigurer som S.A_Hedlund, Viktor Rydberg, August Blanche, Lars Hierta samt August Sohlman).

Lars Arvidsson

Efter bildandet 1861 dröjde det till 1864 innan en enhetlig uniform antogs i Eskilstuna. ”Mörkgrön syrtut med byxor och mössa i samma färg” är allt som finns dokumenterat vad gäller vapenrock, byxor och mössa. Lyckligtvis finns enstaka bra fotografier från 1860-talet med skarpskyttar i uniform från Eskilstuna. Men som oftast, inga avporträtterade med ryggen synlig. Känt är att nästintill samtliga skarpskytteföreningar, mer eller mindre, följde Stockholms Frivilliga Skarpskytteförenings uniform som antagits december 1862 och därefter blivit känd som ”Uniform m/1862”.

Denna beskrivs enligt följande: ”Vapenrock av mörkblått kläde, tvåradig med i varje rad åtta större svarta hornknappar och smal fällkrage. Ärmuppslag saknas. Två större knappar i ryggen och en i vardera av skörtens raka fickklaffar. Vapenrocken skall vara knälång och av den modell som flottans officerare använder. Byxor av grått kläde med dubbla, 3/4 tum breda, svarta klädeslister. Mellan listerna ett mellanrum av 1/2 tum.

P.g.a. en viss ekonomisk betingad skillnad mellan stad och landsbygd, fick utanför storstaden oftast göras en kompromiss mellan en civil och mer militärliknande uniformering. Sidklaffarna bak kunde avstås liksom endast sex knappar i två rader fram mot ”Stockholms” åtta. Byxornas klädeslister kunde uteslutas och passpoal få vara nog.

Uniformsmössan blev allt mer likformig över landet där mössa av ”Stockholmstyp” från 1862 fick stå modell. Det innebar ”mjuk kulle och runt mösstak, snarlik arméns m/1865, av mörkblått kläde (Stockholms färg, min anmärkning) med skärm och rem av svart lackerat läder samt mindre knappar av svart horn. Gul/blå/gul kokard men ingen knapp framtill i mössan”. Just knapparnas material, färg och mönster skiljde sig från ort till ort liksom om ev. knapp placerades under den nationella kokarden framtill.  Eskilstunas uniform av år 1864 får därför baseras på ovanstående källmaterial och samtida foton. Bevarade exemplar av skarpskytteuniform från 1860-talet finns (så vitt vi känner till) inte någonstans, vare sig från Eskilstuna eller annan ort i landet. Det skulle vara av stor glädje om detta antagande skulle visa sig var felaktigt.

Lars Arvidsson